Jag skadade mig i en bilolycka 2006. Jag bröt den sjunde nackkotan, C7.
Bilen voltade ett helt varv och jag blev fastklämd i bilen. Jag var vid medvetande hela tiden. För att påkalla hjälp började jag ropa men insåg snabbt att ingen skulle höra mig. Jag var nämligen ute och åkte på en mindre grusväg. Jag nådde som tur var fram till biltutan och kunde tuta.
Jag var livrädd att jag skulle dö därute helt ensam. Det var inte dags än… Jag började att prata med mig själv för att hålla mig vaken. Min tanke var att om jag höll mig vaken hade jag kontroll på döden. Jag upprepade hela tiden:
- Jag ska inte somna, jag ska inte dö.
Till slut kom hjälpen och jag fördes till närmsta sjukhus (Lindesberg) för en sk ”traumaröntgen” där de kan se vad mina kropp har för skador. Redan där upptäckte läkarna att min ryggrad var bruten. Jag fick besked att jag skulle flyttas till Akademiska sjukhuset i Uppsala, där alla specialister finns. Jag kommer så väl ihåg mina första ord som jag sa när läkaren berättade om mina skador:
- Jag kommer väl att kunna gå igen?
- Troligtvis inte, svarade läkaren mig.
- Jo, men med träning går det väl? sade jag igen.
Resan till Uppsala tog en evighet. Jag ville bara få allt gjort, operationer och rehabiliteringen, jag ville hem. Gissa att man inte förstår hur lång tid en rehabilitering tar efter en sådan här olycka. När läkarna sa till mig att jag skulle vara kvar i Uppsala i tre-fyra månader och sedan flytta till Örebro för lika lång rehabilitering höll jag på att få panik. Vad hände med mitt liv?
Jag opererades två gånger inom fyra dagar för att laga det som var trasigt i nacken. Då låg jag på en avdelning som kallades NIVA. Minnena därifrån är att jag hade mycket smärta från min nackkrage som tryckte på huvudet och att jag hade mycket slem i lungorna. Känslan av att kvävas var stor.
Jag var så glad när jag fick flytta till Spinalrehab-avdelningen som skulle vara mitt hem ett tag framöver. På Spinalrehab tar de mot patienter med skador på ryggraden.
Det var skönt med miljöombyte. Jag möttes av positiv rehabilitering och goda, rara och underbara människor. Om ni tror att man ligger på latsidan när man ligger där, har du fel. Det var träning fem dagar i veckan. Det var två pass sjukgymnastik och två pass arbetsterapi per dag. Jag var fast besluten att komma tillbaka och leva ett bra liv. Jag finns fortfarande och vill fylla livet med roliga och spännande händelser.
Dagarna gick och hemlängtan blev större och större. Mina barn kom och hälsade på mig varje helg och det slutade alltid med att vi grät tillsammans när de skulle åka hem. Det var otroligt smärtsamt att vara ifrån dom. Barnen är det bästa jag har!
Första augusti blev det en plats ledig på en rehabiliteringsavdelning på USÖ och det var dags att ta ett steg närmare hem. Det var med blandade känslor som jag lämnade Uppsala och den trygghet jag byggt upp där. Det var ju bara där jag suttit i min rullstol. Lyckan var stor hos mina nära och kära att jag äntligen skulle komma närmare.
Tänk att allt nytt ska vara så läskigt. Det var en jättebra avdelning på USÖ. Det fanns minst lika glada och underbara människor där. De har på ett eller annat sätt gjort min rehabilitering till något positivt och det betyder mycket för mig än idag.
Vägen hem har varit lång och det finns massor att berätta från den här tiden, det kommer ni att märka. Det har varit massor med tårar, men skratten har alltid varit fler. Jag har vunnit så mycket genom det jag upplevt och det skulle jag inte vilja vara utan…
Mitt namn är Ann-Chatrin och jag bor i en fyra i Örebro tillsammans med mina tre barn. Jag skadade mig i en bilolycka i maj 2006. Jag är efter det rullstolsburen.
Jag kommer berätta om mitt liv, som jag nu lever med personlig assistans. Jag kommer dela med mig av mina tankar, funderingar, sorger, glädjeämnen och mina äventyr.
Jag vill visa er att jag är en självständig tjej som älskar livet!
