Tandläkaren
Idag har jag varit hos tandläkaren på Haga Folktandvård för första gången.
Ända sedan jag skadade mig har det varit ett problem att gå till tandläkaren. Jag har gått hos en privat i min hemstad och det har alltid varit problem med förflyttningen till tandläkarstolen. Jag har varit tvungen att ha med mig två som hjälper mig och det har inte varit lätt ibland. Dom på tandläkaren hjälper inte till.
Har faktiskt oroat mig för besöket flera veckor innan.
Nu bor jag i Örebro och här finns en tandläkare som har taklyft utifall det behövs. Fixade en remiss och har alltså varit där för första gången idag.
Det var kanon att komma dit. Tandläkarstolen var så bra att jag inte ens behövde taklyften utan kunde glida över med en glidbräda som jag är van vid. Sen att inte själva tandläkarundersökningen är så rolig, men vem tycker det.
Nu behöver jag i alla fall inte oroa mig för tandläkaren igen. Det är skönt.
Målmedveten
Jag har redan berättat för er vad det var som hände när jag skadade mig i bilolyckan i maj 2006. Jag vill även berätta för er hur det var/är för mig att ta mig tillbaka till det liv jag har idag.
Min inställning till min situation har egentligen varit glasklar från första stund. Från det jag satt där fastklämd och ensam i min bil där på grusvägen har varit att överleva och att göra något bra av livet. Livet är kul!
Nu hittar hon på, kanske ni tänker. Men det gör jag inte. Jag kommer ihåg det första dygnen på Akademiska sjukhuset i Uppsala på NIVA när mina föräldrar med repektive kom och hälsade på hur ledsna alla var. Jag kommer ihåg deras huvuden som tittade ner på mig i sängen. Hur eländigt alla tyckte det var. Där låg jag och såg deras ledsna ansikten, men ville naturligtvis vara på någon annan plats. Jag vet att jag sa till både min mamma och pappa som stod där och funderade på hur livet nu skulle bli för mig, att allt kommer ordna sig. Jag kommer fixa det här och leva som alla andra. För mig fanns det inget annat alternativ än full fart framåt. Jag kommer så väl ihåg att jag sa att jag skulle ha världens snyggaste rullstol, och det var viktigt att den var röd.
Jag var redan ivrig där på NIVA att få komma därifrån. Jag ville till nästa avdelning för att påbörja min väg tillbaka. Ni kan förstå att jag höll på att svimma när doktorerna talade om för mig att rehabliteringen skulle ta minst ett halvår. Jag skulle ju klippa mig och färga håret tre veckor senare, då trodde jag att jag skulle vara redo. Snacka om att man inte vet någonting om människokroppen och läkningsprocesser. Klipptiden fick jag avbeställa som ni kanske förstår.
En infektion i kroppen som orsakade hög feber höll på att fördröja min förflyttning till den vårdavdelning på Uppsala som är specialiserade på ryggmärgsskador. Men som tur var kunde jag förflyttas. Vet att jag låg och var orolig för det.
Väl uppe på deras avdelning blev jag varmt välkomnad av alla. Jag kommer särskilt ihåg en av patienterna en ung kille som rullade fram till mig i min säng, sträckte fram handen och hälsade. Det var med sådan styrka. Han gjorde mig glad. Han visade att det är möjligt. V blev sedan enormt goda vänner och stöttade varandra. Tyvärr har vi ingen kontakt idag.
Rehabiliteringen börjar egentligen på en gång när det händer en sådan här traumatisk olycka. Så fort det bara går ska du komma upp ur sängen för att få igång cirkulationen i kroppen. Efter en vecka i sängen med skruvar, bendelar, metallplattor i nacken och en stödkrage (som skulle sitta på i två-tre månader) skulle jag upp och stå. Och det gjorde jag med hjälp av en ”tipp-bräda”. Den har man varit på varje dag under hela rehab-tiden. Viktigt för kroppen att komma upp i stående.
Sen var det fullt ös med rehabilitering och mål som jag ställde upp för mig själv. Jag bestämde mig tidigt för att jag skulle kunna förflytta mig själv tillsammans med någon till säng och duschstol. Jag har en väldigt hög ryggmärgsskada och då är det inte alltid det går att göra den förflyttningen. Det lyssnade inte jag på. Jag skulle inte åka hem förrän jag kunde det. Aldrig att jag skulle ha någon lyft hemma. Klart att det gick att förflytta sig på mitt sätt. Jag fick kämpa, men det gick!
Jag måste berömma all personal jag stött på under min tid både på Uppsala och USÖ. Vilket stöd dom har gett mig. Utan dom hade den här resan inte blivit så bra. Det har varit mycket skratt, tokerier och tårar och det gör att jag ser tillbaka på den tiden med ett stort leende.
Återigen kanske ni tycker att jag låter alldeles för positiv och det är klart att det varit oerhört tufft och kämpigt emellanåt. Då ljuger jag om jag säger något annat. Men jag har nog hela tiden försökt att hitta ett sätt att bemästra dom stunderna. Min stora fasa har varit att bli bitter och tänka att ingenting går. Allt går, med rätt inställning. Jag hade aldrig varit den jag är idag om jag inte tänkt så. Ett minne är från när jag var nere på sjukgymnastiken på Uppsala och stod på den där ”tipp-brädan” och pratade med en av tjejerna som jobbar där. Vi pratade om hur viktigt det är med motivation och att vara positiv. För när du är det så kommer inte det vara mitt funktionshinder som syns, min rullstol är inte viktig. Du ser en glad tjej, inget annat. Fy sjutton vad hon har rätt. Det är något som gick rakt in i mitt hjärta och den anammade jag direkt.
Jag skulle kunna berätta för er hur mycket som helst som hänt under den här tiden, det blir kanske till och med en bok. Men det jag nog vill säga är att ställer du upp mål och är positiv gör SÅ mycket. Det bestämmer var jag hamnar. Jag håller på med en sådan resa fortfarande och har lagt i ett par växlar till nu. Vi får se var jag hamnar…men SÅ roligt det är.
Ett år till
Har varit på årsmöte idag. Som jag berättat förut är jag ordförande i en förening som heter Alla Tillsammans. Idag var det dags för deras årsmöte.
Gissa vilka förberedelser det är för ett sådant. Spelar ingen roll att vi inte är så många. Vissa formella saker måste göras ändå.
Nu är det avklarat.
Är stolt att jag fick förtroendet att fortsätta som ordförande ett år till. Hoppas det var för jag gjort ett gott arbete eller var det kanske ingen annan som ville. Nej, nu skojar jag bara med er. Jag VET att det var för att jag skött det så bra under 2011.
Ser fram mot 2012 tillsammans med föreningen och särskilt kul är att vi fått två nya styrelsemedlemmar.
Nu är det bara att spotta fram nya idéer och aktiviteter som vi ska ta oss an.
Söndag igen
Hej alla glada!
Söndag igen. En hel vecka har passerat och min helg har varit så härlig. Utekvällen i fredags var så rolig och trevlig. Träffade massa trevliga människor jag inte träffat förut. Det är alltid kul. Till helgen blir det att prova nåt nytt ställe tillsammans med vänner. Längtar!
Idag har jag bara tagit det lugnt. Har varit tillsammans med mina barn som alla är hos mig. Vi har lagat god mat – fetaostbiffar, klyftpotatis och tzatziki – familjens favorit.
Nu är det uppladdning inför en ny vecka. Tyvärr måste jag till tandläkaren, och det är på ett nytt ställe som jag aldrig varit på. Har nämligen bytt till en här i Örebro nu när jag bor här. Tandläkaren är aldrig kul att gå till. Sen måste jag på ett besök till USÖ till min läkare där. Det ska jag väl fixa, har så många andra saker att se fram mot denna vecka.
Snart sängdags. Hoppas ni tittar in nästa vecka också.
Utekväll
Idag är jag lite trött och seg. Jag var nämligen ute hela kvällen till sena natten igår. Det var länge sedan sist.
Jag och några vänner provade Stora Örebro. Eftersom jag sitter i rullstol och inte kommer in överallt ville jag testa hur tillgängligheten är där. Deras entré är nämligen gjord med massa trappor.
Jag var förberedd på att det eventuellt skulle bli problem att ta sig in, men det var det inte. En vän gick in och sa till att jag satt i rullstol och ville komma in. Då fick vi gå in från sidan, där det bara var att köra in.
Vi hittade ett bord så vi kunde beställa mat till oss. Kan verkligen rekommendera deras mat. Sedan träffade vi trevliga människor att prata med hela kvällen.
Jag kan ju inte skryta med att jag varit på krogen speciellt många gånger efter min olycka. Jag vet egentligen inte varför, jag har kanske inte haft det behovet eller inte vågat. Det är nog också så att det har varit smärtsamt att uppleva krogvärlden på ett annat sätt nu än förut. Så är det med det flesta saker jag ska göra första gången efter olyckan. Jag har hellre struntat i att göra en del saker för jag varit så rädd. Det är svårt att vänja sig vid att jag inte kan göra samma saker som förut (eller på samma sätt) och istället för att försöka i alla fall struntar jag i att ta tag i situationen.
Jag har varit rädd för hur jag ska bli bemött och varit livrädd att träffa nån jag känner. Men det ska jag tala om för er att jag struntar i nu. Varför ska inte jag också kunna vara ute och göra allt som jag gjorde innan olyckan utan att vara rädd för hur jag blir mottagen.
Nu är det dags att våga…
Utvecklingssamtal
Torsdagar är bra. Det är som fredag för mig eftersom jag är ledig imorgon.
Har spenderat ett par timmar på arbetet. Det var fullbokat med möten.
Efter det bar det av till min äldsta sons skola för utvecklingssamtal. Han går andra året på gymnasiet och fyller 18 år i april. Tyckte nyss han var liten och inte kunde säga r. Tänk vad tiden går fort.
I alla fall var det dags för utvecklingssamtal, det sista för honom som jag måste vara med på. När han blir 18 bestämmer han själv om jag får vara med.
Det var en glad och stolt mamma som hörde vad läraren sa. Det är så kul att se hur ens barn börjar bli vuxna och ta eget ansvar.
Nu är det snart dags att sova. I morgon väntar ännu en spännande dag och kväll. Berättar mer på lördag, för imorgon hinner jag nog inte.
En vanlig onsdag
Vaknade klockan 7.00 i morse, som jag brukar. Lika trött som vanligt. Kan inte förstå att även om jag ser fram mot dagen så är jag SÅ trött. Likadant varje morgon.
Sedan frukost och dags att fixa ordning sig inför arbetet. Idag började jag klockan 10.00. En del dagar börjar jag kl. 12.00 men då tar mina morgonrutiner lite längre tid.
Tycker numera alltid om att komma till mitt arbete. Jag trivs så bra. Har glada och goa arbetskamrater.
Idag har det varit en del kopierande av papper och inbjudningar som skulle iväg.
Efter arbetet åkte jag direkt till Friskis och Svettis. Som jag längtat till dess. Det är ju så himla roligt. Idag var det faktiskt ganska många som var med. Jag måste berätta något som gjorde mig glad. Som jag berättade förut hade vi en prova på eftermiddag med ”öppna dörrar” med föreningen Alla Tillsammans. Idag var det en av kvinnorna med på passet. Hon ville testa det några gånger till. Det är kul att se att det var inspiration att fortsätta. Hoppas fler vill komma och prova. Helt perfekt för oss som sitter stilla.
Sen var det hemfärd vid 18-tiden. Taxi hem med en chaufför som nog inte hade koll på läget. Men det är ju tyvärr inte så ovanligt. Kanske lite värre än vanligt var det nog idag.
Det är skönt att komma hem efter en fullspäckad dag. Men det är väl inte direkt så att man får vila när man kommer hem. Det är två grabbar att laga mat till och matlåda ska fixas.
Innan jag fick hoppa upp i sängen var det lite småplock som ska göras.
Så är det att ha familj och hem. Det finns alltid nåt som ska göras.
Nu ligger jag i sängen och skriver detta. Ska alldeles strax släcka lampan och sova. Innan kanske jag hinner med lite wordfeud, det är bara på morgonen och innan jag lägger mig som jag hinner. Fin kvällslektyr eller hur?
God natt!
Alla Hjärtans dag
Idag hade vi en aktivitet på mitt arbete. Varje månad har vi olika aktiviteter för våra kunder som de kan komma och vara med på om de vill. Det kan vara allt möjligt som att fika en stund tillsammans, åka och bowla, sjunga allsång, musiktävlingar mm. Det brukar vara mycket uppskattat av våra kunder.
Vi hade bjudit in till Alla Hjärtans dag-fika tillsammans på vårt kontor. En av våra kunder hade bakat hjärtanskakor och förberett några sånger hon ville framföra. Vi andra skulle även få prova på våra talanger i sång eftersom hon tyckte vi skulle sjunga allsång. Det suckades lite när vi nämnde allsång men när det väl var dags så tror jag nog att alla klämde i. För att göra allt roligare och lite klurigt hade jag förberett några frågor till varje sång. Tävlingar är ofta uppskattat och då fick vi också prova våra kunskaper i sånger från förr.
Det är kul när det kommer kunder till kontoret så att vi får chans att prata en stund. Det vet jag att alla på kontoret tycker och även kunderna. Vi behöver ha kul tillsammans.
För mig är tillsammans väldigt viktigt. Tillsammans blir det mesta vi gör mycket roligare. Håller ni med?
Visst ser det gott ut?
Snart dags för allsång.
Här förbereder jag mig för sångövningen.
Här är nästan hela skaran som fikar och har det trevligt. Foto taget av Soo-Jin Johansson.
Leva med assistans
Tänk att nästan aldrig kunna göra något utan att du har någon vid din sida. Från att vara en självständig tjej med två fötter på jorden, som älskar när det händer saker, som aldrig kan vänta, till att alltid vara beroende av andra. Beroende av andra för att kunna leva mitt liv. Tänk på det en stund, om det skulle vara du.
Jag kan säga att livet vändes helt upp och ner. Sakta men säkert tog jag in all information om hur mitt liv skulle kunna bli. Jag är och har alltid varit envis av min natur och det kan jag vara tacksam för idag. Den envisheten har jag haft nytta av många gånger.
Det har varit många tårar under dessa år och jag har insett att det aldrig kommer att ta slut helt. Att alltid vara beroende av andra för att kunna ta dig ur din egen säng, är ingen lätt och enkel sak att hantera. Det kommer alltid att finnas en viss oro om att det kanske inte dyker upp någon morgonen därpå. Vad gör jag då? Oron blir mindre för varje år och jag lär mig hantera dessa situationer, men trots det finns en viss oro.
På sjukhuset när det började diskuteras om att jag skulle vara tvungen att leva med personliga assistenter trodde jag att detta inte skulle bli så svårt. Gissa om jag hade fel. Hade jag vetat idag hur min resa skulle bli hade jag nog förmodligen tagit ett gammalt täcke och dragit det över huvudet och legat kvar.
Det är först nu under det senaste året som jag börjar hitta mig själv och vad det är jag vill få ut av livet. Det är först nu jag mer kan specificera hur jag vill att min assistent är och vad det krävs av henne. Jag har haft assistenter som slår sig ner på toalettstolen bredvid mig och utför sina behov medan jag sitter och sminkar mig. Den asssitenten kunde inte ens själv förstå att hon gjorde något som inte var passande. Jag har haft assistenter som tror att vi är bästa vänner och vräker ur sig hela sin livshistoria vid våra första möten. Jag har haft assitenter som tycker att det är dom som bestämmer vad jag ska göra. Vill jag t ex åka till stan en dag och dom inte vill det, så ska jag stanna hemma.
Personlig assistans är en förutsättning för mig och många andra att kunna leva våra liv. Jag kommer att komma tillbaka till detta många gånger men vill här ge er en liten tanke om hur verkligheten och livet förändras på mikrosekunder.
Har jag fått ett liv ska jag väl sjutton få leva det helt ut, eller hur!!
Ny vecka i sikte
I morgon är det äntligen en ny vecka. Den här veckan har verkligen varit turbulent för mig på många sätt. Det har varit oväntade glada möten, stor besvikelse, glädjande telefonsamtal, grannar som störde till klockan 03.00, skratt, tårar…
Humöret har varit som en berg- och dalbana. Det kommer ni märka när ni följer mitt liv att det inte alltid är så lätt att få ihop allt när jag inte själv kan påverka allt.
Så har det varit i helgen och det känns tungt!
Människan är stark, det vet jag. Jag vill alltid vara glad och positiv och blir oftast arg på mig själv när jag inte orkar vara det. Ni kanske tycker det låter konstig. Jag skrev ju nyss om att allt blir lättare med en positiv livssyn och det vet jag stämmer. Det är väl därför jag blir frustrerad.
Nu ska jag ta och krypa ner i min säng och drömma om en ny vecka, med nya utmaningar.
Nästa sida »Mitt namn är Ann-Chatrin och jag bor i en fyra i Örebro tillsammans med mina tre barn. Jag skadade mig i en bilolycka i maj 2006. Jag är efter det rullstolsburen.
Jag kommer berätta om mitt liv, som jag nu lever med personlig assistans. Jag kommer dela med mig av mina tankar, funderingar, sorger, glädjeämnen och mina äventyr.
Jag vill visa er att jag är en självständig tjej som älskar livet!
