Osäker resa
Måste bara visa er hur det kan se ut när jag åker med färdtjänst.
Ni ser själva hur långt ifrån kroppen bältet sitter.
Att åka med färdtjänst är verkligen en upplevelse. Man får ha skinn på näsan och våga säga till när det inte känns okej. Men det är inte alltid jag orkar.
Har haft möte med länstrafiken förra året men det händer inget. Det har stått i tidningarna om en del saker som händer men det är en bråkdel av vad som sker i verkligheten.
Tänk alla som åker som inte kan själva säga ifrån. Jag tycker det är otäckt. Ibland får jag eller min assistent säga till när vi ser att det inte ser bra ut för andra passagerare. Ska det vara så?
Färdtjänsten kan man diskutera i det oändliga men helt klart är att vi skulle behöva göra något gemensamt.
Prestationsångest
Lider av en liten gnutta prestationsångest.
Min stora utmaning närmar sig med stormsteg. Sitter och filar på den och fattar inte hur jag ska få ihop allting. Ändå är det nåt jag kan som jag ska prata om men kan ändå inte låta bli att röra ihop allt.
Hur gör dom stora pratarna? Hur lyckas dom hålla ihop allt?
Ger jag mig in i nåt vill jag ju göra bra ifrån mig, vad det än är för något.
Har tid att fortsätta förbereda mig men kan i alla fall inte låta bli att tänka på det. Har suttit hela dagen på jobbet och funderat och antecknat.
Det är första gången jag gör detta så jag får väl ha det i bakhuvudet när jag väl sitter där. Eller vad tror ni?
Varför har man inte bra självförtroende när man bäst behöver den?
Nu blir det i alla fall Friskis, då får jag chans att skingra tankarna. Rensa huvudet från min prestationsångest.
I väntan på ”Öppna dörrar” på Friskis på öster
Dottersbesök
Tittar bara in en kort stund. Har varit en fullspäckad kväll. Passar på att skriva ett par rader medan jag stå-tränar i mitt stå-stöd. Nåt jag måste göra 2-3 gånger i veckan men lätt glömmer bort.
Var på stan efter jobbet och mötte upp min dotter L. Vi skulle skaffa uteskor till gymnastiken i skolan. Som tur var hittade vi ett par direkt på intersport.
Jag fick även ha henne kvar över natten. Så ikväll var hela familjen samlad. Vi festade på riktigt med en god fruktsallad som M fixade till.
Vänta och åter vänta
Varför är jag född utan tålamod? Finns det någonstans att köpa?
Jag vill ju alltid göra så mycket saker. Jag klarar inte allt utan behöver ha mycket hjälp för att kunna det. Det innebär för det mesta att jag måste vänta medan någon annan hjälper mig.
Och det är just det med att vänta som jag har så svårt för. Att sitta utan att själv kunna vara delaktig med handling är inte alltid så lätt, ska ni veta. En människa vill ju själv kunna vara handlingskraftig och visst är jag det med hjälp. Helt klart. Men det tar på krafterna att många gånger bara sitta och vänta.
Det händer ofta att jag kan ha flera saker som jag vet vi ska göra redan i huvudet. Helt sjukt kanske, men ni vet ju själva hur det är när man far fram och tillbaka.
Nu ska hon som inte kan vänta ta och dra sitt täcke över huvudet och sova. En ny dag väntar.
Svullna halsmandlar
Vaknade med svullna halsmandlar. Men jag har inte ont alls, känner mig bara tjock i halsen. Tittade mig i spegeln och gissa om de var stora.
Kände igår kväll att det kändes tjockare i halsen men inget kliande eller ont.
Ringde i alla fall till sjukvårdsupplysningen och det tyckte att jag skulle avvakta tills det blev värre, om det blir det vill säga. Jag har ingen feber och känner mig inte dålig.
Vilken tur att jag slapp åka till sjukhuset. Jag hatar att behöva åka dit även om jag vet att det är ett måste. Jag har legat på sjukhus i mer än 6 månader det må väl räcka. Det spelar ingen roll vad jag ska göra där, jag vill inte vara där helt enkelt. Spelar ingen roll om det är vårdcentralen eller sjukhuset, lika eländigt. Tiden på sjukhuset sitter starkt inom mig och är svår att skaka av sig, så är det. Det har snart gått 6 år sedan men det hjälper inte.
Får hålla tummarna att jag inte blir sjuk och måste få pencillin. Jag har inte tid att vara sjuk. Vem har det?
Vårfint
Tittar bara in på en snabbvisit… Håller på att göra vårfint inne. Man blir så glad av alla ljusa färger.
Igår var det sovrummet, idag blir det vardagsrummet. Mitt hem är verkligen ”min borg” och älskar att pyssla till det, ändra och fixa. Blir väl aldrig nöjd utan vill alltid ha nåt nytt. Kanske typiskt tjejer, eller?
Sovrummet med nya vita gardiner
Vikten
Äntligen säger jag! Äntligen har de kommit på att vi som sitter i rullstol och inte kan röra oss behöver äta mycket mindre. Och det är betydligt mindre än förut.
När jag skadade mig hade ingen nån aning om detta. Det var maj 2006. I början var jag inte alls sugen på mat och alla tjatade att jag skulle äta. Ju längre tiden gick blev aptiten bättre och jag blev sugen på saker att äta. Med det ökade naturligtvis vikten sakta men säkert, utan att jag själv reflekterade förrän det var försent.
Då började dagvården jag gick på uppmärksamma det och det blev ett väldigt tjat om vikten, att äta nyttigt. Ja, som om jag inte redan gjorde det.
Jag har hela mitt liv dragits med några kilon för mycket så jag visste mycket väl vad jag skulle stoppa i mig. Och det gjorde jag, men inget hände med vikten. Det kändes som alla på dagvården trodde jag festade på mat och godis jämt.
Jag har kämpat genom åren för att bli av med övervikten och började för ca 2 år sedan att äta mindre. Jag började med viktklubb på Aftonbladet där jag kunde skriva i vad jag äter och få reda på kaloriintaget. Och det har faktiskt fungerat. Bäst av alla metoder jag provat hittills.
Igår var jag på USÖ för sista gången på kursen om mat och hälsa. Då pratade vi nämligen om detta med mat och hur mycket vi ska äta beroende på energiförbrukningen. Som sagt äntligen fick jag bekräftelse på att vi inte kan äta som dom som går.
Sitter du still som jag gör behöver du bara äta mellan 900-1300 kalorier per dag. Det är inte mycket det, tänker ni. Men det går att göra mycket med det. Jag har alltid tänkt på att fylla ut med mycket grönsaker för det mättar.
Sen i januari har jag minskat på mitt kolhydratintag och det känns bättre. Jag har varken mätt mig eller vägt mig men det känns att det går nedåt med vikten. Det känns skönt.
Det är lätt att falla för frestelser, det gör även jag, ganska ofta. Men det känns skönt att äntligen få en bekräftelse på att vi inte kan äta som förut.
Naturens hus
Vilken solig dag! Idag älskar jag mitt jobb. Hela eftermiddagen har jag varit på Naturens hus tillsammans med våra kunder.
Vi har fikat tillsammans i solen. Vi har gått en tipspromend med frågor om våren. Sen har vi naturligtvis pratat och haft en mycket trevlig stund. Men det brukar det bli när vi träffas och idag sken solen och värmde på oss. Vem blir inte glad av det?
Nu blir det kvällsmat på fikafabriken, sen bär det av mot USÖ och sista gången på kursen om mat och hälsa. Berättar mer imorgon.
Just nu
Här är jag nu…
Mitt liv just nu
Nu är det fullt upp. Det är inskolning av ny assistent, ett hem att sköta, styrelsemöte, aktion för assistans, fondansökningar, aktiviteter för kunder, förberedelse för min stund på biblioteket, kurs på USÖ kring hälsa och uppe på det en j**** mage som krånglar. Just nu känns det bara skit, skit och skit.
Jag vet att allt reder sig men nu vill inte min knopp och kropp ha nåt mer att tänka på dom närmsta 2 veckorna.
Som tur är så är humöret uppe men känner att kroppen tar mer stryk än jag vill erkänna.
Jag känner mig redan bättre när jag fick säga det här…
Nu ska jag i alla fall sova. God natt alla!
« Föregående sida — Nästa sida »Mitt namn är Ann-Chatrin och jag bor i en fyra i Örebro tillsammans med mina tre barn. Jag skadade mig i en bilolycka i maj 2006. Jag är efter det rullstolsburen.
Jag kommer berätta om mitt liv, som jag nu lever med personlig assistans. Jag kommer dela med mig av mina tankar, funderingar, sorger, glädjeämnen och mina äventyr.
Jag vill visa er att jag är en självständig tjej som älskar livet!
